för ett tag sedan fick våran tik Freja tassa över till andra sidan. det började med att vi märkte att hon hostade, mer än vanligt. en kväll så gick jag in i mammas sovrum där Freja låg i sängen, och verkligen ansträngde sig för att andas och hon andades rossligt, lika så som min gammelmormor gjorde de sista dagarna. den natten blev sömnlös för hela familjen. hon försämrades kraftigt under natten och på morgonen så låg en tung stämning i hela huset. när mamma sedan kom hem på lunchen dagen efter så låg Freja i hallen och kunde knappt resa sig. när hon satte sig upp så skakade hon enormt. mamma ringde till våran veterinär som vi brukade gå till och bad honom ta in henne akut. men eftersom han bara har en liten privatklinik så fanns det ingen möjlighet för honom att ta in Freja akut, hur gärna han än ville. närmaste akutmottagning var Strömsholm och han uppmanade att åka det medsamma. mamma ringde till akutmottagningen i strömsholm där en reseptionist svarade att det kunde ta flera timmar innan man fick henne undersökt och sedan kunde beskedet bli att hon fick åka hem, utan vidare åtgärder. efter  det ringde mamma till mormors respektive för att få hjälp att köra dit, för det är inte ett alternativ att köra själv när man innerst inne vet att det är här är slutet för ens själsfrände men inte vill ge upp och släppa taget. väl framme i Strömsholm blev det inga timmar i något väntrum, där började man undersöka Freja med en gång. både mamma och Freja var nervösa. veterinärerna kunde inte se något i undersökningsrummet utan förklarade för mamma att man skulle behöva söva henne och röntga, men man var osäker på om hon skulle klara det, Freja var LIVRÄDD minst sagt. när veterinären hade sagt det så skrek Freja till och man beslutade att det inte fanns något att göra, Freja led och det fanns inte en chans att hon skulle klara att bli sövd. Mamma började storgråta. men vad gör man när man inser att man kommer att förlora sin själsfrände för evigt? Mamma fick ha Freja i famnen medans hon sakta men säkert fick somna in. 

allt detta hände på några timmar och jag, var ovetandes i skolan och tyckte att dagen var helt som vanligt. anledningen till att jag vet precis vad som hände var att mamma berättade för mig, i bilen på väg hem från min pojkvän, allt detta in i minsta detalj. jag bara satt där, precis som nu, gapandes med tårarna rinnandes i floder längs med kinderna. där och då kunde jag inte se en morgondag. även om Freja var mammas hund så fanns hon ju där i familjens vardag. hon behövdes för att hjulet skulle snurra. hon behövs fortfarande, även om livet rullar på utan henne. det är liksom något som saknas. när jag satt på bussen på väg till skolan dagen efter så grät jag, nästan hela bussresan. jag struntade i att folk tittade på mig. när livet vänds upp och ner på två sekunder så rasar allt, och då gråter man.

jag och mamma vill tacka personalen på Strömsholm för ett oerhört engagemang och för att ni gjorde allt som stod i eran makt för våran Freja! TACK!

älskade Freja, du finns i våra hjärtan än idag och det kommer du alltid göra. Vi är många som mins dig och vi är många som saknar dig, våran lilla prinsessa på fyra ben!