Jag har inte träffat så många amrisar men den största skillnaden jag kan tänka mig är pälsen. Jag upplever att amrisen har mycket mer päls. Hur den är att sköta har jag inte en aning om men ska ni inte ställa ut så kan ni ju alltid klippa ner pälsen helt. Ta kontakt med många uppfödare, både engelsk och amerikansk cocker uppfödare. Träffa så många olika du kan om du är tveksam på vilken du ska välja.

Jag hade en bordercollie/schäfer/berner sennen blandras innan jag skaffade min cocker och kunde inte fatta att det faktiskt var så stor skillnad på raserna.

Nu har jag englsk cocker, men enviseheten är helt otrolig i denna lilla hund gentemot den stora jag hade innan. Jag var van vid att den stora hunden behövde jag bara säga till en gång medan jag kunde tjata hål i huvudet på mig själv med cockern. Hon blev akut döv och blind varje gång jag sa något 😉 Det tog åtskilliga timmar av träning innan hon blev lydig.

Pälsen är också en sån sak som är mer jobb med än den stora hunden. Det krävs en hel del Pälsvård varje månad för att hon inte ska bli en enda tova.

Annars är cockern en helt underbar ras, nästan alltid glad och lycklig, svansviftande, arbetsvillig och "med" hela tiden.

Precis som #1 skriver så är det en bra idè att kontakta olika uppfödare och åka dit och titta och få träffa hundarna. Inte bara valpar utan dom vuxna hundarna.

Pälsen är den största skillnaden mellan den engelska och den amerikanska. Den amerikanska kräver betydligt mera Pälsvård.

Sedan så är det otroligt stor skillnad mellan uppfödare, linjer hur de är i lynnet (gäller både amris och engelska)

Jag har själv precis som du haft vallhundar tidigare (har ännu) och upplever den största skillnaden just med att få hunden motiverad. Vallhundar är i överlag lätta att få med på det mesta. Det är nödvändigtvis inte en cocker 😉. Men hittar man rätt "kanal" till cockern har man en otrolig "arbetshund".

Nästa fråga är ju sedan vad man vill göra med sin hund. Vill man ha ett promenadsällskap och en att träna lite lydnad med och lite agility så kanske en amerikansk kan vara att föredra. Vill man ha lite mera "arbetande" hund så är den engelska att föredra.

Valet föll för vår del på del på den engelska mest för det att vi behövde en med arbetsvilja som min man kunde ta med till skogs också. Jag ville ha någon som jag kunde träna agility och lydnad med.

Som en domare sa åt mej får nått år sen i cockerringen så är den amerikanska mera en sällskapshund och den engelska går ännu att ha som brukshund (dock börjar det bli sämre hos flera av de också)

Köper man en jaktcocker, alltså en cocker från jaktlinjer får man ju en hund som kan och behöver jobba betydligt mer! Jaktcockern har också mindre päls och lite längre ben upplever jag. Man får vara noga med uppfödare!

De amerikanska har tyvärr börjat få lite dåligt temperament som jag fattat det. Iaf om man hittar "rätt" uppfödare. Men jag känner några som har trevliga hundar. Min amris var en sk problemhund men han var helt underbar ändå för det mesta. Pälsen är jobbig. Men håller man efter och klipper ner så är det för det mesta inga problem. Då fäller den inte heller.

Jag har tre amerikanska och jag instämmer till en viss del. Visst kräver dom mer Pälsvård, Men har man köpt en amris så vet man om pälsen och inte ser det som så jobbigt. Ang temperament. Nja i liten utsträckning. Jag har tre och dom är inga soppor

Jag har en amris och hon är jätte snäll o söt men väldigt kaxig. det kräver vääldigt mycket pällsvård! Man måste få in allt schampo i pälsen och sen måste man föna pälsen och det känns som det tar hela dan. sen måste man borsta pälsen och efter en promenad har dom tagit med hela skogen hem, men dom är också väldigt snälla och sällskapssjuka.

#7 ställer man inte ut kan man ju ha hunden kortklippt :) 

Första gången jag rakade min under magen märktes det stor skillnad direkt, hon drog nästan inte in nått alls! Väldigt skönt, men sen ställer jag inte ut henne heller så då går det ju bra.

Jag har mina tre snaggade. Då dom inte ställs ut alls nu.