Sommaren 2006 tjatade jag hål i huvudet på mor min. Fyra år tidigare hade vi avlivat vår trogna kompis Titti och saknaden var stor. En ny hund var ett måste enligt mig. Mamma var av annan åsikt. Jag var för liten och tiden fanns kanske inte riktigt. Men sommaren 2006, då var jag 13 år gammal och jag visste att jag ville ha en egen hund, men det var lönlöst.

Efter att ha suttit hemma hos kompisen och googlat på favoritrasen, letat kennlar osv osv så kom jag hem för att fortsätta tjatet. Jag hann knappt innanför dörren innan mamma kom med tidningen. En cockerspaniel hane, 5000 kr. (tilläggas bör väl att det var jag själv som skulle betala och det var typ det jag hade.) Det var ju ingen cavalier men mamma tyckte vi skulle åka och kolla ändå. Hund som hund tänkte jag. Visst, jag hade väl aldrig gillat cocker spanielns ögon, men som sagt, det var en hund och mamma ville åka och kolla.

Redan dagen efter åkte vi ner till kenneln i Skåne. Det räckte att vi kom innanför grindarna så var vi sålda. Utan att ha vetat i förväg vilken valp som fanns kvar så var det Bazze jag föll för. Den där tjocka lilla grisen som mest låg och sov. Anledningen till det låga priset var att den ena stenen inte hade trillat ner och hans egentliga köpare ville inte längre ha honom då han inte kunde användas i avel. Vi tingade honom på en gång. Då var han 7 veckor gammal. Det blev en låååång vecka.

Den 17 juli åkte vi ner och hämtade hem vår tjocka lilla korv och lyckan var enorm. Det blev en massor med bus och lek. Vett och etikett var ingenting vi prioriterade. Det märktes på alla de där mackorna som försvann spårlöst med jämna mellanrum :P

Den 18 maj 2009 vaknade jag mitt i natten av ett konstigt ljud från ovanvåningen. Jag rusade upp och möts av att min älskade bebis ligger på golvet och springer som en tok med benen. Mamma sprang runt och skrek "Nu dör han, han dör nu" och jag sprang fram, höll om honom och försökte få honom att lugna ner sig. Just där och då fungerade inte hjärnan alls. Han dog där, han dog i mina armar. Men inte. Efter några sekunder eller minuter så slutade han. Han reste sig upp och kollade konstigt på oss, vilka var vi?

Det visade sig att det var ett epileptiskt anfall som antagligen utlöstes på grund av att mamma det senaste dygnet gått av och an och oroat sig för min syster som höll på att föda. Bazze som alltid varit väldigt tajt med mamma kände av hennes oro vilket fick hans hjärna att jobba extra mycket och då blev det ett anfall. Redan då trodde vi att det var över. Han skulle aldrig klara detta. Han skulle bara leva något år till om vi hade tur. Men gammal skulle han aldrig bli.

Han var nästan precis 3 år då första anfallet kom, nu är han snart 9 år gammal och på dessa 6 åren har han inte haft många anfall alls. Och de anfall han fått har oftast kommit i samband med att det hänt andra saker som mamma oroat sig för.

Bortsett från epilepsin har han varit en riktigt frisk hund. Fram tills hösten 2013. Då drabbades mamma av cancer och hela världen vändes upp och ner för vår familj. Inklusive vår älskade Bazze. Som sagt har dessa två ett väldigt speciellt band mellan sig, han är min hund men mammas bebis. I samma veva som mamma låg inlagd på sjukhuset hände någonting med hans ögon. Tidigare på dagen var han helt ok, för att sedan börja gå in i saker och på kvällen kunde jag knappt se hans ögon. Än en gång trodde jag att han höll på att dö. Att han fått en tumör i hjärnan som låg och tryckte. Sent var det och ingen veterinär inärheten, de jag fick tag i var bara otrevliga så jag valde att vänta tills dagen efter och kontakta vår favorit veterinär. Det visade sig att det antagligen bara var en början på ögoninflammation. Med lite antibiotika kryade han på sig ganska snabbt.

Sedan dess har allting varit lugnt. En liten vattensvans ställde till det i december på  grund av att jag inte tänkte mig för. (lät honom sitta på den frusna marken medan jag fotade ankor). Så i förra veckan fick mamma åka in igen. Hon har under hela sin sjukdomstid bott hemma, kanske stannat på sjukhus över natten en eller två gånger men inte mer. Nu blev hon inlagd. Ingen vet när hon kommer hem eller om hon ens kommer göra det över huvud taget. Bazze som varit van vid att ha sin älskade "mamma" hos sig hela dagarna blev plötsligt tvungen att flytta hem till mig och bli lämnad flera timmar om dagen. Han har inte mått bra av denna förändringen alls. Jag har haft sådana bekymmer med hur jag ska göra med honom. Jag och mamma är hans människor. Utan oss mår han inte bra. Att lämna honom hos en dagmatte hade bara stressat upp honom samtidigt som att han inte kan vara ensam upp till 10 timmar om dagen. Denna veckan som har gått har vi fått köra på nödlösningar. Grannarna har fått hålla koll så att han inte varit allt för ledsen, jag har fått åka hem från jobbet för att gå ut med honom osv osv. Ingen bra lösning för någon av oss.

Idag hade jag tagit ledigt. Jag ville åka upp till mamma, och ta hand om min älskade hund. Innan jag skulle åka upp till mamma ville jag trötta ut honom så mycket som möjligt så vi gick en lång promenad runt sjön. På väg hem så ser jag att det kommer blod när han kissar. Jag ringde direkt till veterinären och fick en tid en timme senare. Innan vi åkte han jag med lite sökningar på nätet och blev väldigt lättad. Det mesta tydde på att han fått en urinvägsinflammation. Med tanke på att han fått vara hemma så mycket denna veckan och inte fått komma ut så ofta han brukar så skulle det inte alls vara konstigt om det skulle vara en UVI. Så vi åkte iväg i hopp om att komma hem med lite medicin.

Veterinären började undersöka honom, kände på prostatan och kom fram till att där fanns några knutor. MEN i typ 99% av fallen brukar det röra sig om ofarliga sådana. Puuuuh! Jag andades ut igen. För säkerhetsskulle ville de dock ändå göra ett UL för att se så att det inte var någonting med njurarna. Det visade sig istället att det ligger vätska fritt i buken. Blod eller vanlig vätska kunde de inte se men med tanke på att han kissade blod så var risken stor att det var just blod. Antagligen är det en tumör som har spruckit, därför kom detta såpass plötsligt. Hade det varit urinvägsinflammation eller njursten så hade det inte varit så mycket blod som det faktiskt var. Det var i princip bara blod och inget urin.

De skulle kunna operera och försöka fixa till det hela men oddsen är inte så stora. Så vi kom fram till att det bästa för Bazze är att avliva. Jag fick med honom hem ikväll så jag kunde åka upp med honom till mamma. Han hade ju inte träffat henne sedan i tisdags förra veckan. Och lyckan i hans ögon då jag berättade för honom att vi skulle åka till mamma, den går inte att beskriva. Sedan när hon kom ut och kallade på honom, ni anar inte hur mycket han har saknat henne. Det kändes så bra att de båda fick ta ett sista farväl av varandra.

Imorgon halv 9 ska vi vara tillbaka hos veterinären igen. Då blir det ett sista farväl av världen bästa hund. Hur tusan jag ska klara mig utan honom, det vet jag inte. Han har de senaste 9 åren alltid funnits där för mig. Han har alltid varit lika glad varje gång han sett mig, upp med tassarna runt halsen på mig, och sedan pussat mig i hela ansiktet med hans blööta tunga. Det går inte beskriva hur älskad denna hund är, eller hur saknad han kommer att vara. Men jag är glad att jag ändå fick 6 år extra med honom. Det var ingenting jag räknade med den där dagen i maj 2009.

Vi har nästan fått 9 underbara år tillsammans som jag aldrig kommer att glömma. Jag kunde aldrig få en bättre hund och jag hoppas han tycker det samma om oss :)